the naked truth?

Sitter o lyssnar sönder en låt nu, bland många sedan helgen ;)
Ja den har verkligen satt sig. Klistrat fast sig i min hjärna.

Inte mycket att uppdatera om här egentligen, har väl mest bara lite tråkigt, inte ens det fördriver nog mest tiden lite halvt om halvt här antar jag.

Jag önskar jag fick fly fältet i en vecka. En vecka hade suttit rätt så fint så för min del.
Det hade hjälpt mig mycket.
Istället får jag nöja mig med ett dygn.

Och inte vilket dygn som helst, ett dygn av en gnutta frihet. Ett helt dygn där jag kan få för mig att gå vart som helst och göra vad som helst.
Jisses så skönt!
Jag skall dock knega bort halva dagen imorrn men det gör det samma, tiden lär rusa iväg då jag har jag ngt att se fram emot med ett leende på läpparna ;)

Så imorrn blir det sushidejt för min del och sedan får tiden utvisa vad mer som hamnar på schemat.

Sitter med förväntan och en gnutta ångest inför imorrn, skum blandning det där. Helmysko.

Nej gott folk, i will rest my tierd bones now.

Peace!

Jag ringde upp T som sagt. Och anser att kläcka ur sig att han kommer hem ngn gång inatt var minst sagt magstarkt av honom när jag bara ville vara shysst.

Det var ruttet gjort - som om det inte räckt med en kniv i ryggen så vred han liksom om den också.

Det sura var att just som mobilen dog då jag kräkte av mig och jag letade fram laddare så hör jag Alex hulka.

Jag tittar till honom på sitt rum.

Där sitter han förtvivlat och spyr.

Och mycket.

Jag gick fram till min stackars som och just som jag lyfte upp lillkillen så spydde han även upp blod.

Panik.

Jag lyften luren och ringer T. om och om igen ringer jag förtvivlat till honom och ångesten får hjärtat att pumpa hårt.

Jag ringer till och med MansslukarTina i ren desperation.

Ingen av dem svarar.

Åker in på akuten och passar även på att smsa T om vilket svin han är.

Vi fick ovanligt snabbt hjälp, förmodligen p.g.a. den akuta situationen.
Alex kräks slutligen en sista gång och ut kommer en liten plastbit.
Fatta ångesten och framförallt rädslan som spred sig i min kropp.

Med skräcken kvar skakandes i kroppen lyssnar jag till läkaren och åker sedan hem.
Det var värre än det såg ut enligt honom. Plastbiten hade repat runt i magsäcken däravblodet.

På ett uns ögonblick förvandlas skräcken till ren och skär ilska väl hemma och Alex somnat som en stock, utmattad och allt.

Nu kom ett hat mot T.
T hade varit den som hade passat Alex idag.
Jag har fullt minne om vart Alex gått runt den lilla tiden som jag varit med honom under dagens lopp och minns inte att ngt låg o skräpade.
Att han inte heller svarat gjorde inte saken bättre.

Han ringer om och om igen och jag tycker att han gott kan få våndas lite.
Jag svarar till slut och är lugnet själv.
Berättar allt som hänt o hur det är med Alex, att jag seriöst tvivlar på hans kompetens som pappa och vi har ett långt och omoget snack från hans sida.

Efter ett tag får jag en motvillig ursäkt efter att ha först slingrat sig med att jag ska ha sagt att det är ok att vara med Tina (jag sa att de fick kontakta varandra, inte gå på dejt.) och att han ju faktiskt varit på bio.

Där lackade jag ur.

Fick hålla det så moget som möjligt och förklara att även han måste betee sig, att han måste även han hålla sig på god fot med mig.

Efter det snacket så krävde jag även att han skulle gå en föräldraskapskurs, varpå han spydigt ber mig gå en med.
Jag går med på att gå en jag med men påminner även honom om kvällens gång (som mest låter som mitt fel vid det här laget hrm..) och alla saxar, snusdosor och plastpåsar som jag får plocka undan för varje gång han varit här o passat Alex.



Och som tidigare nämnt så kommer en olycka sällan ensam.

Blev uppringd av kardiologen i morse.
Jag väntade mig ett svar på måndag men fick redan reda på en del nu...
Jag har vätska kring hjärtat, en överansträngd hjärtklaff som i värsta fall på opereras :S och får inte utsätta mig för stressade och utsatta situationer (good luck in my life liksom) och ska väll mest bara ta det allmänt lugnt.

T skall komma hit om nån timme så tro mig, det blir nog ännu en uppdatering...

Peace.

Det är med ren äcklad magkänsla som jag bloggar nu.
Det är T ni ska tacka för att jag bestämt mig för att uppdatera bloggen just  nu o ni lär förstå i slutet av´detta låååånga följande inlägg.

Ons. 30/7 - T och jag har ett smärre gräl om hushållet och han släpper den stora bomben om önskan om att flytta isär.
Jag grubblar länge o väl om vad allt handlar om och magkänslan leder mig ack så rätt.
Jag gråter så mycket att jag i slutändan står med huvudet i toan och kräks som aldrig förr.
Ringer T o ber honom komma hem för att ta hand om Alex ifall han skulle vakna o gråta för jag är inte kapabel till annat.

Tors. 31/7 - Nattens grubbel och framförallt magkänslan får mig att ana att Tina - den så kallade vänninan som varit hemma hos oss massor på sistonde har ngt med detta att göra.jag har lovat Tina sedan tidigare att hjälpa henne med en klänning, trots omständigheterna sväljer jag den onda magkänslan och är lojal som vän och hjälper henne.
Jag håller god min om allt inför min intet ont anande mormor som syr snällt in hennes klänning.

Jag förvarnar henne - snäll som jag är som en vän att jag misstänker att T har känslor för henne.
Hon låter mest förvånad o säger inte så mycket (ngt jag fick reda på i efterhand är att just under den stunden som jag ringer o berättar så KUNGÖR  T SIN FÖRÄLSKELSE eller vad den nu är för henne.)
Samma kväll får jag bekräftat av T att han har känslor för henne. Thanks alot liksom.
Och inte ett knyst från Tina om detta inte...
Jag bönar och ber T att fundera på vad han sysslar med och ger honom en veckas tid att tänka ut vad han vill i livet men bestämmer att vi ska umgås nästa dag för jag vill ha mitt sagt om detta med.

Mot kvällen ringer T o avbokar.
Jag får i slutändan böna o be om en enda sketen timme där JAG får mitt sagt åtminstonde, det är han skyldig mig säger jag.
Vi har ett långt nattsnack o saker o ting ljusnar mycket lite men jag lever på hoppet som jag hungrar efter.
Gråter mig till en orolig sömn.

Fre. 1/8 - jag väcker T flertal ggr och ber om min timme. Han avfärdar med att han är trött och somnar om, om och om igen.

Jag ger upp hoppet och får skriva ner allt på tre sammanfattade A4-sidor.

Jag gör ett desperat försök till att iaf få reda på var Tina står i det hela - jag messar henne från Ts mobil och tänker att det får jag stå för sen och att jag inte har mycket mer att förlora ändå.
Och jag får svar från Tina att hon har känslor tillbaks hon med...

Det jag INTE vet är ju att T och Tina redan haft denna disskution på msn tidigare ju, den mannen och mansslukaren ödlar ingen tid må jag säga.

När han väl vaknat, strax innan jag skall gå ut för att få prata ut lite läser han igenom sidorna och det enda jag får tillbaks som svar: "fint skrivet"

Eh jaha?

Jag lämnar av Alex till Ts intet ont anande föräldrar, eftersom T inte ens vågat berätta läget för dem.

Åker iväg o äter lunch med Nina och undertiden blir jag både påkommen om morgonmesset och en mycket skrajsen (med all rätt hmpf!) Tina ringer o vill ses, undrar om jag kommer ensam och om jag ska döda henne.

Jag möter Tina, får höra att detta pågått i två veckor - d.v.s. ända sen hon satte sin sorry ass i VÅR soffa i VÅRT hem och medans jag jobbat arslet av mig.
Hon har nästlat sig in i mitt liv som en vän och passar på att ta för sig av Thomas.

Hon har mage att avsluta med ett "man kan inte rå för sina känslor"...

Jag måste tillägga att under all denna tid har skött mig ypperligt exemplariskt, hållt mig oroväckande lugnt och talat klokt och diplomatiskt med de båda dårarna.

Jag ber slutligen Tina låta bli att kontakta T under denna veckan som han skall ha på sig att reda ut saker o ting i både sitt stora och lilla huvud hrm...

Behöver jag ens tillägga att det allra första hon gjorde var att ringa T så fort vi sagt hejdå?
Hennes tafatta ursäkt till det är att hon faktiskt looovat T att höra av sig, vad sägs om att förvarna mig om det? suck.

Jag får prata ut med Sabina och Niklas därefter.

De flesta är nog chockade över mitt lugn antar jag.
Vi åker o hämtar Alex och även där får jag avslöja nyheten för Ts föräldrar.
De blir chockade, såklart. Allt var ju så bra mellan oss.
Det känns som om en matta ryckts under mina fötter vid det här laget och jag är mest bara domnad av chock.

Natten avslutas med ett samtal från Tina som undrar när hon kan komma på kalaset som hålls för Alexs nästa dag - detta trots att T redan sagt nej.

Hon försöker reta gallfeber på mig och strö salt i såren. - hon lyckas en kort stund men sedan dyker Saya upp, blir uppdaterad, vi snackar lite till och sedan är natten sen.

Jag svimmar efter att Sara gått hem o kvicknar till i ren skräck på köksgolvet.
Vågar knappast ringa T sen sist för det tar han bara som ett desperat rop.
Ännu en natt fyllt av ångest, grubbel och gråt.
Vid detta laget når jag till en insikt att man ska ta vara på vad man har, inte gräla om småsaker, krama varandra mer och tacka varje dag man får o för sin hälsa.

Lör. 2/8 - det hålls kalas för Alex med alla våra vänner.
Jag håller god min och läget är inte såå spänt men det känns av.
Jag berättar för T om Tinas nattliga samtal och talar till döva öron - ingenting jag säger i dagsläget tas emot från T.
När folk gått blöder jag näsblod och är allmänt trött och vimsig.
Jag vet att jag ätit mycket lite de senaste dagarna och rökt på tok för mycket.
Jobbar kommer hem...
T stannar över natten och jag gråter ut på hans bröst.

Sön. 3/8 - jobbar morgon och kan inte koncentrera mig för fem över, ringer o messar för fullt till T.
kommer hem och talar om för T att jag inte kan ge honom hela veckan på sig som jag tidigare bett om, kräver svar.
Han har inget svar.
Jag går med på att ge honom till nästa dag, motvilligt.

Gråter mig till sömns och luktar på hans kudde.

Mån. 4/8 - jobbar, ringer o ber om svar.
Till slut ber han om en kvart till (!) - what liksom?
Trekvart senare får jag svaret att han vill flytta, att det inte har ett dugg med Tina att göra o får även reda på att hon smsat honom i stort sett varje dag, tänker på honom, saknar honom bla bla bla.
Vem bryr sig att jag saknar MIN FAMILJ, MIN TRYGGHET, MITT ALLT?

Gråter mig till sömns.

Tis. 5/8 - träffar tjejerna, lunchar, pratar och uppdaterar. Kräker av mig och grubblar.
Det känns ok nu. Jag tar tag i mina spillror och sakta vaknar ett mod i mig.
Jag har vid detta laget även gett mig, messar Tina att jag inte bryr mig längre (klart jag gör det men ORKAR inte bry mig mer) att hon får lycka till med T och att jag säger upp kontaken.
Hon beklagar sig om sin jooobbiga vecka - stackarn liksom... Osar ironin och sarkasmen genom datan nu?

Jag shoppar kläder och ser att jag minskat hela fyra klädstorlekar på några få dagar.
Äter knappt.
Är hos läkarn och får reda på ett misstänkt hjärtfel. Får akut-tid hos en kardiolog.

Gråter mig INTE till sömns denna natt. Stort steg för mig.

Ons. 6/8 - Springer arselt av mig på ett löpband hos kardiologen, får inga resultat givna ännu dock.
Delar upp hemmets saker mellan T o mig.
T duschar, rakar sig, parfymerar sig o gör sig fin...
T åker ut på dejt med Tina.
Jag åker hem till Ts bror o fru o pratar av mig.

Pratar av mig lite till.

Ringer T för att fråga hur vi gör imorgon i.o.m. att jag jobbar tidigt och har erbjudit honom att sova på soffan för att slippa gå upp allt för tidigt.
Jag får ett "jag vet inte" som svar o börjar bli van.
Han kan inte sova hos sin vän då han också är på dejt.
Det blir tyst en stund o han säger att han kommer imorrnbitti.
Jag ryter att jag blir skitarg om han sover hos Tina, får ett kort och arrogant svar tillbaka o säger att han "kommer hem nån gång inatt då!"...

Jag är så rasande, ledsen, förkrossad, besviken över denne omogne helomvände man som inte ens kan förstå varför folk skulle vara arga på hans beteende.

Åh suck...

Stort tack till: Sabina, Nina, Saya, Emma, Linda, Mormor, Mr.B för stöttning och får stå ut med pladder varje dag.
Ni är guld värda.
Ts familj är underbara som även dem ställer upp.

Peace out, nu ska jag ringa T igen o vara lite mer pedagogisk o smått sansad.