the naked truth?

I natttimmens mörker inser jag en sak, oftast då jag får min aha-upplevelser.
Jag inser en viktig sak.
Jag inser... hur mycket jag söker. Som en radar.
Hur mycket jag saknar.
Hur mycket jag lider innerst inne men vägrar våga visa det.
Jag letar rent frenetiskt och hjärnan går på högvarv med att tolka sönder precis allt o alla.
Jag fattas en stor bit. Jag fattas trygghet. Jag fattas den där känslan av att känna ro i sitt hjärta.
Att känna sig riktigt älskad och att älska tillbaka.
Jag blir plötsligt klok om hur mycket jag greppar i det tomma intet efter något stadigt i mitt liv.
Jag tror att allt är okej, att allt är fint och att jag trivs... men det är lögn. Jag har ljugit för mig själv och för ett par minuter sedan avslöjade jag sanningen för mig själv.
Jag är redo, jätteredo.. och samtidigt inte redo alls. Inte det minsta.

Det enda lösningen är tålamod, att låta saker o ting ha sin gång. Att lära sig följande på vägen:
att inte dömma
att inte misstro
att våga tro och lita
att våga älska

Men tills dess måste jag sluta cirkel hel.
Jag måste stänga kapitlet innan och begrunda det noggrant.
Jag måste stänga boken helt och låta den vila ett tag på hyllan, annars är alla framtida förhållanden dömda till fatalt misslyckande och olyckliga.

Ja, jag är singel. ja jag vill ha allt, the hole thing.
Och nej, jag är inte redo för att ta emot det. Nej, jag är inte det minsta redo att älska.
Jag bara kastar ut delarna som finns kvar av min kärlek och mitt hjärta, jag bara fullkomligt kastar det framför fötterna på alla möjligheter.
Och där blir det liggande. Orört.

Det är nu jag plockar ihop skärvorna av återstående och kommer till det slutgiltiga svaret.
Jag borstar av och lindar in ömt det som någon möjligvis kommer att få, helhjärtat och fullständigt oegoistiskt (för det är något jag insett jag är nu på gott och ont, jag är fullständigt oegoistisk) - all den kärlek jag bär på och väntar på att få lov att hysa för någon.
För den rätte.

Men den tiden är inte kommen nu.
Jag måste få bara vara Alma. Jag måste hitta Alma, den där ensamma vilsna och minst sagt ledsna, sorgsna lilla flickan som fortfarande är sjutton år och sitter på sitt rum där hon ritar små rosa hjärtan i sitt block och är frisinnad och bekymmersfri.
Den Alma som aldrig misstänker illa om allt och alla och framförallt har bara kärlek att ge.

Så nu försvinner jag en liten stund. Ja jag försvinner inte bara från bloggen, men jag försvinner in i mig och mitt en stund.
På återseende.

Peace