the naked truth?

(för er som inte vet så är det en klassisk replik från Gene Simmons - tungnissen i KISS under konserter)

Får se nu, vart ska man börja liksom.

Från början? :P

Jag o T började dagen rätt sent - vid nio gick T upp o tog Alex medans jag fick sova till tjugo i elva (!) och sedan packade vi ihop sista babygrejerna som skulle med.
Alex skulle nämligen sova över hos farmor o farfar - första gången vi nånsin varit ifrån honom så länge.

Vi tog oss bort till dem och sedan var det bussen in till stan som gällde.
Väl inne i stan köpte vi silverpenna och block ifall man faktiskt skulle ha turen att få en autograf.

Sedan blev det revbenspjäll på SVEA-båten och vi mös i fulla drag ;)



Jag passade även på att messa ett par bekanta som jag visste skulle se KISS.

Sedan mötte vi upp Per på parkeringen, som bestämt och strax bar det av.
Vi åkte och hämtade upp hans son Anton med som var lyckligt ovetandes.
Så söt han var när hans pappa/Per bara sa: Nä, nu sticker vi och ser KISS!
Han bara gapade av förvåning! Fräck farsa tyckte jag.

Vi tog Öresundsbron över och inte långt efter var vi framme vid hotellet (L´Angleterre) där Per fått nys om att KISS skulle bo.



Så vi ställde oss där och Jisses så rätt Per hade!
för efter många om o men och MASSA spekulationer så dyker Eric Singer upp! - trummisen i KISS

 - busted
 - ställde snällt upp på autografer
 - Anton och Eric Singer

Fatta adrenalinkicken man fick!
Han var hur trevlig som helst och ställde upp på både autografer och bilder!

Så fick vi mersmak så vi beslöt oss för att stanna kvar utanför och försöka få en glimt av resterande medlemmar ur bandet.
Det tog sin tid - snarare tre timmar totalt men ack så värt det!
Vid det här laget hade även Ts KISS-tröja lockat till sig ytterligare fans som förstod att ngt stort var på G.
Men dem gav även snabbt upp hoppet då de fick reda på att Eric Singer redan hade kommit ut plus att en sorts manager försökt shasa bort dem och försökt muta oss med varsitt plektrum (!) - please, så billiga och tröga är vi icke.

Men vi stod tålmodigt kvar och fick minsann lön för mödan, för vilka dök upp om inte Tommy Thayer (gitarristen), Gene Simmons (tungnisse för er andra) och Paul Stanley (sångaren) utanför och ställde upp på bilder även dem!

 - Thommy Thayer och Paul (det enda störiga är att en gubbe hinner gå framför kameran PRECIS när jag har Paul i sikten, mög liksom!)
 - Tommy Thayer igen
 - allas vår Gene Simmons
 - på väg till sin svarta van

Lyckan var total och vi svävade bland adrenalin.



Nu var rock-konserten endast en bonus för oss lyckligt dödliga men ack så tursamma gäng!

Det vansinniga är att Per hade en bekant som hade varit en av de få som pröjsat 8000kr (ja ni läste rätt) för en "meet-n-greet", d.v.s. ett liten tillställning där man fick träffa KISS innan soundcheck och få en grej signerad.
Vi fick se dem FÖRE dem som hostat upp åtta lakan och det GRATIS dessutom hihi!
Snopet? :P

Sen tog vi oss till Forum där vi på vägen även insåg att jag talar bättre danska än T i stressade lägen :P

Väl framme blev vi muddrade (!) och fick inte heller lov att gå ut när vi väl var innanför väggarna.
Och tänka sig vad tekniken nått långt för nu för tiden river man inte av ytterdelen av en biljett utan man SCANNAR den och t-shirtstånden tar VISAKORT.
Herre min vad gammal man är helt plötsligt då haha!

Vi (Per, Anton, T och jag) satte oss uppe med god vy över scenen och vilade benen.
Vi passade även på att se förbanden "From First To Last" som var bra ibland men röriga under mestadels av deras tid på scenen (Bina, du hade gillat dem ;)) och sedan drog det ihop sig.

T och jag beslöt oss för att ta oss till den mindre scenen, en bit ifrån huvudscenen dit Paul Stanley skulle åka över publiken i en lina under föreställningen (ja ni läste rätt igen :P) och på vägen dit träffade jag på en av de tidigare nämnda bekanta som var uppenbarligen lite vääl förfriskad.
Och lyckades även träffa på bekant nr.2 efter konserten, jag säger då det - jag har ett öga för ansikten!
Dessutom fick jag syn på en gammal klasskompis som filmades bland publiken, vilken get-toghether liksom hihi!

(Två saker som jag inte begrep: 1-varför sälja alkohol under en konsert, 2-varför tar man med sig EN NYFÖDD BEBIS på en sån konsert)

Vi ställde oss som planerat, men stötte snabbt på två problem.
För det första såg jag inte ett jota till skillnade från T som var lagom lång och för det andra hade ett fjortispar fått för sig att röka på (!) intill oss.
Det blev genast tugnt i huvudet på mig och hur jag än sträckte och hoppade på mig så såg jag inte ett dyft mer för det.

Så jag talade om för T (som den perfekta flickvän jag är) att han fick lov att stå kvar - han DYRKAR Paul Stanley medans jag gick tillbaks till balkongdelen där vi nyligen suttit.

Sagt o gjort.

Och jag såg T under hela kvällen och det fullkomligt lös om honom.

Själva föreställningen var fantastiskt.
Trots att kicken i sig att fått träffa bandmedelmmarna hade tagit musten ur en och att man stått upp så länge så fanns energi kvar till att njuta av spektaklet.

Buller och bång.
Fyrverkerier och sköna galenskaper.
Och givetvis svingade Stanley ut i publiken likt Tarzan i lianen tätt tätt tätt intill T som nääästan nådde sina fingertoppar mot Pauls!
Och avslutningsvis fylldes lokalen med enorma fläktar och ur dem svirade ut ett hav av vitt konfetti så att hela stället såg ut som en härlig snöstorm!

Det mina vänner gör en av deras slogan rättvisa: You Wanted The Best, You Got The Best.

Peace my friends, peace.