the naked truth?

Man har ju sett här bland bloggarna folk som skriver ner sju sanningar om sig själv och utmanar sedan folk vidare till at göra likaså.
Jag har svårt för sådana utmaningar eftersom det är svårt att komma på sånt på beställning.
Men inatt kom jag på ett par sanningar som jag kan dela med mig av, sanningar som verkligen INGEN vet om... förrän nu:

Sanning #1: Mat. Ja, jag har kommit fram till att jag har ett skumt förhållande till mat. Jag grävde djupare i detta och började från början:
Som barn växte jag ju upp under revolutionstid då mathyllorna stod tomma och man köade i timmar (INNAN man skulle jobba) för enkla råvaror som t.ex. mjölk och ägg.
Men jag hade det bra. Jag hade alltid mat på bordet men lärde mig även tidigt att äta allt som serverades och att uppskatta all mat.
Jag vet även att mina allra första år var jag överviktig och barnläkaren rådde min mormor och mamma att sätta mig på diet.
Men det var mormor som proppade mig full och fortsatte göda mig trots läkarens föreskrifter.
Och tur var väl det för vid tre års ålder fick jag en dubbelsidig lugninflammation och förlorade massa vikt.

Jag minns även att jag var bland de väldigt få som t.ex. fick smaka på exotiska frukter så som ananas, persika och mandariner - detta tack vare en mamma som jobbade på sjukhuset där soldater vårdades och de gav detta och nylonstrumpor som betalning.

Så kom dagen då revolutionen var över och jag minns denna dag väldigt tydligt.
Det var en solig dag och det kom stora vita skåpsbilar med röda korset på till mitt dagis.
De kom med bananer som de delade ut.
Fröknarna delade sedan bananerna i två delar och vi fick alla varsin halva.

Jag minns smaken, den ljuvliga smaken av denna vidunderliga frukt.

Inte långt efter flyttade jag och mamma.
Och på vår resa vet jag att vi stannade till i bl.a. Tyskland hos en utav min dåvarande styvfars släktningar där jag för första gången fick se en Kiwifrukt och begrep inte vad detta fenomen var.

Den snälla kvinnan som bodde i huset tog med mig till köket och skar upp Kiwin o gav mig en sked och visade att man skulle gröpa ur frukten.
Och Gud så gott detta var!

Som avskedspresent när vi skulle åka vidare gav mig en stor burk Nutella!
Och jisses! det var ju ännu godare.

Jag värdesatte dessa stunder högt.

Sen kom en period då vi var nyinflyttade i Sverige.
Ett okänt land med ett okänt språk.
Min mormor var kvar i Rumänien och när min mamma förklarade att vi skulle stanna här blev jag förtvivlad.
Under två år tappade jag enormt mycket vikt och åt i stort sett ingenting.
Jag kunde äta en chokladruta och klara mig på det ett par dagar.
Mamma blev orolig och det gjordes en massa tester huruvida jag var sjuk eller om jag hade en ätstörning o.s.v.
Men det konstaterades helt enkelt att jag var deppad.

Min mormor offrade allt och släppte allt hon hade kvar i Rumänien och flyttade till Sverige.
Jag blev som en annan människa.
Mådde betydligt bättre av att ha min närmsta vän hos mig.
Men det dröjde ändå något år förrän hon fick en egen lägenhet.
Efter det började jag sakta men säkert återfå aptiten till både mat och livet.
Jag gick även med i viktväktarna och återfick en normal vikt!

Vid trettonårsålder flyttade jag in till henne och fick upp vikten ytterligare.

Men när jag gick sista året i gymnasiet var mitt liv fullt av stress.
Jag både pluggade som en galning men skulle ändå hinna njuta av studentlivet och festade som om livet hängde på det.
Jag åt bara godis och skräpmat och minskade faktiskt i vikt.

Jag brände så mycket energi och jag vet att när jag väl tog studenten vägde jag 43kilo på 165cm.

Jag såg inte klok ut och hatade min taniga kropp.


Sedan kom ju perioden då jag flyttade ihop med mitt livs största misstag.
En man som kvävde mig sakta men säkert och smulade sönder mig.
Här vände det...
Jag började tröstäta och gick juh självklart upp alltmer i vikt.

När vårt förhållande sen tog slut och jag bröt mig fri började jag återfå både mitt liv och vikt.

Ett tag därefter dök T upp i mitt liv och som många nyinflyttade och nykära lägger man på sig några kilon med tanke på alla stunder man åt ute o.s.v.

Men jag mådde fint.

Sen blev jag med barn.
Jag åt jättenyttigt och ändrade om kosten helt faktiskt.
Men jag gick också upp över trettio (!) kilo och slutade räkna när vågen stod på 90 kilo.

Jag mådde dåligt över att jag var så stor men det fanns inte mycket att göra åt och snart skulle jag ändå föda.
Och efter Alex rasade jag dryga 14kilo på ett par veckor.
Sen åkte jag upp ett par kilo och bestämde mig för att prova att banta bort ett par kilo.

Och visst, jag bantade en del men jag blev frustrerad av all hunger.
Efter en veckas hårdbantning och sedan en veckas avtrappning hade jag ändå bara tappat tre kilo och jag slängde ut vågen.

Jag orkar inte stå och räkna kalorier och kilon.
Jag ÄLSKAR mat. Jag har ett kärleksförhållande till mat tack vare uppfostran och att den har varit min tröst på sista tiden.
Jag rör mig varje dag och går massor.
Jag varken orkar eller har tid att börja gå på gym.
Och sen har vi överskottshuden... DEN får mig att må skit ibland och då åker tröstmaten fram.

Så nu när jag kommit underfund med detta hemliga förhållandet så måste jag gräva ännu djupare och ta reda på hur jag får ett sunt förhållande till mat.
Bästa starten är att hiva ut ALLT som räknas som skräpmat i mina ögon.
Men jag tänker ändå äta gott.
Jag tänker inte dra ner på olivoljan när jag lagar mat o.s.v. utan jag tänker laga god mat med mat som kroppen kan bryta ner i normal takt.
Käkar man skitmat så håller det inte mättnaden och rätt som det är så står man framför kylen igen.


Sanning #2: är betydligt kortare men ändå något jag kom tänka på igår - nämligen det faktum att jag ALDRIG hållt i någon annas barn än mitt eget (förutom det faktum att jag endast fick lov att hålla min lillebror TVÅ ggr i mitt liv) trots att jag ändå har vänner som nyligen fått barn.
Jag har vänner som både har barn och som inte har barn och båda kategorierna ber om att få hålla Alex och självklart får dem det.
Men för mig... jag tycker det känns läskigt att hålla i någon annans barn.
Jag vill gärna hålla i andras barn ibland men vågar inte.
Skumt va?


Så gott folk, nu räcker det med bekännelser.

Peace!

 - förr

 - nu