Det är med blandade känslor...
som jag sätter mig vid datorns sken just i detta ögonblick.
Jag sätter mig här främst av anledningen av att något höll mig vaken i natt och tycktes vilja hålla mig vaken även denna natten.
Stunder då jag känner dt så, så tar jag tack vare mina sundsgåden-knowledges tag i det och ställer mig själv frågan vad som är på tok och vad är det som är viktigt för mig att se i vitögat denna stund?
Jag ser på vaggan där Alex ligger. Och tanken som gnager sedan ett tag tillbaks återkommer. Mest en sorts "statement".
Har ni någonsin tagit er tid att sätta er ner o ägna fem min åt era nära vänner, partners eller släkt? Helt enkelt åt någon som betyder mycket?
Det har jag.
Då är det min mormor jag tänker på.
Omedelbart. Utan ansträngning.
Jag tänker på henne med varmt hjärta men också med sorgsenhet.
Jag ser hennes blickar mot sitt barnbarns barn.
Hennes mimik är förändrat.
Som om hon är lättad till viss del - ngt i stil med "vad kul att jag fick se detta också innan jag går vidare".
Jag fylls med stolthet, inte bara inför vad jag och T skapat men att jag gjorde det - jag lyckades på sätt o vis låta mormor även uppleva detta.
Oftast är jag jättemallig och viftar bort all form av snack om hur hon känner att hon kanske går vidare inom en snar tid.
"Klart du inte gör, du ska juh hinna med Alex´s bröllop" skämtar jag.
Jag vet innerst inne, låångt inombords att alla dör vi.
Jag vet att logiskt nog så är hennes tid närmare kommen än våran. Och så borde det vara, ingen förälder borde "överleva" sitt barn.
Men det gör ändå lik förbaskat ont. Jag vill inte tänka på det.
Men mitt undermedvetna ser till att jag visst det tar tjuren vid hornen.
Vad gör jag sen? blir frågan till mig själv med det nästan omedelbara svaret: "Det mormor hade gjort"...
Jag tror nog jag är rätt lik min mormor då hon var i min ålder... Fast hon verkar såå lugn o snäll nu så tror jag nog det fanns gott om "Edge" till henne, den lyser igenom och gör sig påmind då o då ;)
Inte mycket att göra åt situationen.. Bara det att man slås av det ibland.. Livet.
Och döden.
Jag vill så innerligt ha med henne vi mitt bröllop, vet att det skulle göra henne lycklig. Vill så innerligt att Alex ska ha ett tydligt minne av henne.
Bittersweet godnight to you all and thanx for letting me pour my heart out.
Detta var inlägget som jag trodde försvann ;) Needed time to reflect??
Jag sätter mig här främst av anledningen av att något höll mig vaken i natt och tycktes vilja hålla mig vaken även denna natten.
Stunder då jag känner dt så, så tar jag tack vare mina sundsgåden-knowledges tag i det och ställer mig själv frågan vad som är på tok och vad är det som är viktigt för mig att se i vitögat denna stund?
Jag ser på vaggan där Alex ligger. Och tanken som gnager sedan ett tag tillbaks återkommer. Mest en sorts "statement".
Har ni någonsin tagit er tid att sätta er ner o ägna fem min åt era nära vänner, partners eller släkt? Helt enkelt åt någon som betyder mycket?
Det har jag.
Då är det min mormor jag tänker på.
Omedelbart. Utan ansträngning.
Jag tänker på henne med varmt hjärta men också med sorgsenhet.
Jag ser hennes blickar mot sitt barnbarns barn.
Hennes mimik är förändrat.
Som om hon är lättad till viss del - ngt i stil med "vad kul att jag fick se detta också innan jag går vidare".
Jag fylls med stolthet, inte bara inför vad jag och T skapat men att jag gjorde det - jag lyckades på sätt o vis låta mormor även uppleva detta.
Oftast är jag jättemallig och viftar bort all form av snack om hur hon känner att hon kanske går vidare inom en snar tid.
"Klart du inte gör, du ska juh hinna med Alex´s bröllop" skämtar jag.
Jag vet innerst inne, låångt inombords att alla dör vi.
Jag vet att logiskt nog så är hennes tid närmare kommen än våran. Och så borde det vara, ingen förälder borde "överleva" sitt barn.
Men det gör ändå lik förbaskat ont. Jag vill inte tänka på det.
Men mitt undermedvetna ser till att jag visst det tar tjuren vid hornen.
Vad gör jag sen? blir frågan till mig själv med det nästan omedelbara svaret: "Det mormor hade gjort"...
Jag tror nog jag är rätt lik min mormor då hon var i min ålder... Fast hon verkar såå lugn o snäll nu så tror jag nog det fanns gott om "Edge" till henne, den lyser igenom och gör sig påmind då o då ;)
Inte mycket att göra åt situationen.. Bara det att man slås av det ibland.. Livet.
Och döden.
Jag vill så innerligt ha med henne vi mitt bröllop, vet att det skulle göra henne lycklig. Vill så innerligt att Alex ska ha ett tydligt minne av henne.
Bittersweet godnight to you all and thanx for letting me pour my heart out.
Detta var inlägget som jag trodde försvann ;) Needed time to reflect??
Kommentarer
Postat av: sara
gud, jag vet precis hur du känner.. min pappa börjar bli lite till åren nu..
Postat av: Sara
har du gått under jorden? en uppdatering nu gumman ,-)
Trackback
