bloggmaterial för idag...
blir baserat på min kommentar till Mads ena inlägg.
Hur kommer det sig att jag blivit tjejen som endast använder mascaran.. om hon ens hinner det när hon ska ut genom dörren?
Jag har ett vagt minne av när jag ungefär la av min gamla sminkstil.. jag gillade verkligen den.. tror som allting annat som kommenterades och förändrades som följd så var även detta ett sånt tillfälle...
Minns i början av mitt o T´s förhållande, d.v.s. ca 2 år sedan, så var jag en kaxig liten skit med en sylvass käft.
Och Gud förbjude den som muckade tillbaks eller rent av hotade mitt revir.
Svaret blev antingen en killerkommentar eller i värsta fall (ja, oftast - men jag muckade dock aldrig gräl men var nog mer lättprovocerad? nej ska inte fortsätta med denna ursäkten för jag tycker minsann innerst inne att jag gjorde rätt i alla dessa fall!) stod jag tyst en kort sekund, stirrade stint och sedan avfyrade jag en rejäl höger.
Aldrig att jag slogs fult. Och ALLTID att jag vann!
Efter en kort tid in på vårt förhållande fick jag så småningom pikar på min rivjärnsattityd, som iofs inte bekom mig för fem röda ören... I början.
Jag var rätt syrlig mot de flesta av grabbarna i gänget och ville ha det så.
It´s better to be feared then to be stepped on...
Tyckte jag var rätt bra på att markera "hit men inte längre" till allt o alla som försökte.
Men allt eftersom tiden gick träffade jag allt mindre av hans vänner... varför? Jo, i rädsla för att jag skulle göra dem sura o förbannade. Detta från T´s sida såklart.
Och med tiden veknade jag alltmer och bara knep ihop käften.
Detta följt av en attityd som inte alls var jag: "en fin flicka slåss inte..."
Minns att jag la ner mitt "jag" helt ett tag.. bet mig i läppen o ställa mej åtsidan..
Ett perfekt exempel på hur detta gick:
Jag o T var på nattklubben Harrys förra våren och festade.
Fram dyker det upp en Nisse (som ironiskt nog också visade sig heta Thomas och var dansk hehe!) och mumlar ngt oförståeligt.
Jag rynkar pannan ett slag men ger sedan upp, svarar inget o helt enkelt vänder mig om i hopp om att han ska dra.
Icke.
Han kläcker nu ur sig ngt i stil med: "Vad gör en tjej som du på detta stället?" - världens sämsta raggningsreplik om du frågar mej.
Jag låter "Mitt nya jag" ta över och vänder mig ointresserat om istället för att avfärda.
Sekunden efter står killen och gnuggar sitt skrev mot mig, bokstavligt talat och jag påminns om en kåt hund.
Jag vänder mig om, och än en gång låter jag "Mitt nya jag" ta över och trycker ner gamla jag lååångt ner i skorna.
Tar upp mina handflator, placerar dem snällt på hans bröst och trycker ifrån, inte ett dugg hotande utan bara artigt med ett leende på läpparna (artigt det med) skakar jag på huvudet som "nej tack".
T försöker nu gå emellan för att MEDLA! Han är grymt bra på att medla men i detta fallet hade egentligen gamla jag gett honom en fet smäll eller en sån avhyvling som han aldrig skådat.
Resultatet?
Jo killen bokstavligt talat slänger undan T, trots att han var ett huvud kortare än honom(!) och ger mig en rak höger.
Yes, han gav mig/en tjej en knytnäve i fejset!
WTF liksom!!
Strax bakom honom kommer T i full fart o hoppar på honom och i sekunden efter ligger de båda i polisgrepp på golvet.
Jag anmälde killen i fråga och min ljuva hämnd blev att han fick sitta inne i 27dagar i svenskt fängelse.
Något mer hände aldrig tack vare vårt kära system...hrm.
Efter den incidenten tänkte jag återta mitt tuffa jag igen...
Det gjorde jag... till tio procent typ... sen vågade jag ej mer.
Ungefär samma sak med saker jag gör idag, tar liksom inte för mig av det jag vill ha.
Vill inte vara till besvär... Och sminkningen... ja den kysste jag visst farväl verkar det som nu...
Jag kanske borde tänka om?
Jag menar... ingen annan kommer juh att återta det jag en gång haft åt mej.
Peace...
Hur kommer det sig att jag blivit tjejen som endast använder mascaran.. om hon ens hinner det när hon ska ut genom dörren?
Jag har ett vagt minne av när jag ungefär la av min gamla sminkstil.. jag gillade verkligen den.. tror som allting annat som kommenterades och förändrades som följd så var även detta ett sånt tillfälle...
Minns i början av mitt o T´s förhållande, d.v.s. ca 2 år sedan, så var jag en kaxig liten skit med en sylvass käft.
Och Gud förbjude den som muckade tillbaks eller rent av hotade mitt revir.
Svaret blev antingen en killerkommentar eller i värsta fall (ja, oftast - men jag muckade dock aldrig gräl men var nog mer lättprovocerad? nej ska inte fortsätta med denna ursäkten för jag tycker minsann innerst inne att jag gjorde rätt i alla dessa fall!) stod jag tyst en kort sekund, stirrade stint och sedan avfyrade jag en rejäl höger.
Aldrig att jag slogs fult. Och ALLTID att jag vann!
Efter en kort tid in på vårt förhållande fick jag så småningom pikar på min rivjärnsattityd, som iofs inte bekom mig för fem röda ören... I början.
Jag var rätt syrlig mot de flesta av grabbarna i gänget och ville ha det så.
It´s better to be feared then to be stepped on...
Tyckte jag var rätt bra på att markera "hit men inte längre" till allt o alla som försökte.
Men allt eftersom tiden gick träffade jag allt mindre av hans vänner... varför? Jo, i rädsla för att jag skulle göra dem sura o förbannade. Detta från T´s sida såklart.
Och med tiden veknade jag alltmer och bara knep ihop käften.
Detta följt av en attityd som inte alls var jag: "en fin flicka slåss inte..."
Minns att jag la ner mitt "jag" helt ett tag.. bet mig i läppen o ställa mej åtsidan..
Ett perfekt exempel på hur detta gick:
Jag o T var på nattklubben Harrys förra våren och festade.
Fram dyker det upp en Nisse (som ironiskt nog också visade sig heta Thomas och var dansk hehe!) och mumlar ngt oförståeligt.
Jag rynkar pannan ett slag men ger sedan upp, svarar inget o helt enkelt vänder mig om i hopp om att han ska dra.
Icke.
Han kläcker nu ur sig ngt i stil med: "Vad gör en tjej som du på detta stället?" - världens sämsta raggningsreplik om du frågar mej.
Jag låter "Mitt nya jag" ta över och vänder mig ointresserat om istället för att avfärda.
Sekunden efter står killen och gnuggar sitt skrev mot mig, bokstavligt talat och jag påminns om en kåt hund.
Jag vänder mig om, och än en gång låter jag "Mitt nya jag" ta över och trycker ner gamla jag lååångt ner i skorna.
Tar upp mina handflator, placerar dem snällt på hans bröst och trycker ifrån, inte ett dugg hotande utan bara artigt med ett leende på läpparna (artigt det med) skakar jag på huvudet som "nej tack".
T försöker nu gå emellan för att MEDLA! Han är grymt bra på att medla men i detta fallet hade egentligen gamla jag gett honom en fet smäll eller en sån avhyvling som han aldrig skådat.
Resultatet?
Jo killen bokstavligt talat slänger undan T, trots att han var ett huvud kortare än honom(!) och ger mig en rak höger.
Yes, han gav mig/en tjej en knytnäve i fejset!
WTF liksom!!
Strax bakom honom kommer T i full fart o hoppar på honom och i sekunden efter ligger de båda i polisgrepp på golvet.
Jag anmälde killen i fråga och min ljuva hämnd blev att han fick sitta inne i 27dagar i svenskt fängelse.
Något mer hände aldrig tack vare vårt kära system...hrm.
Efter den incidenten tänkte jag återta mitt tuffa jag igen...
Det gjorde jag... till tio procent typ... sen vågade jag ej mer.
Ungefär samma sak med saker jag gör idag, tar liksom inte för mig av det jag vill ha.
Vill inte vara till besvär... Och sminkningen... ja den kysste jag visst farväl verkar det som nu...
Jag kanske borde tänka om?
Jag menar... ingen annan kommer juh att återta det jag en gång haft åt mej.
Peace...
Kommentarer
Postat av: missmaddis
jag känner igen hela inlägget och funderar på att skriva om det igenom. Har skrivit ngt liknande innan om hur man återtar sig själv. Jag miste så mkt av min egen identitet med mitt ex. Men nu.. Nu är jag tillbaka.
Trackback
