Here it goes.../Pour my heart out
Jobbigast just nu... som verkligen grämer mej...
Är det faktum att från allra första starten av denna "resa" har det krävts mycket tålamod från min sida.. tålamod o hänsyn... Har sedan starten fått stanna upp o vänta in snällt o förstående...
Problemet är att när jag väl också vill lätta mitt hjärta... blir det enda svaret: Jag förstår. And that´s it.
Det är jag som får lägga ner MINA cigarretter.
Det är jag som får lägga ner supandet med vännerna. - redan här har jag förlot några av de självklara sakerna när jag är ute o roar mej med dem. Men sånt tåler juh en vänskap, självklart. Men det betyder inte att dt är mindre jobbigt för det.
Det bästa är ju att även det sista nöjet - som var att åtminstonde få hänga med ut o DANSA. Men även detta ska läggas på hyllan. Konstigt man blir fet under graviditet - FIKA är juh för FAEN det ENDA man har kvar.
Sedan så börjar sjäövförtroendet svaja och sedan dör ut HELT. Elaka kommentarer strör salt i såren... Bristningar gör inte saken bättre... Släng på knepiga hormoner så får dej att fundera på om du ens är värd något på denna jord...
För att inte glömma förlossningsrädsla - det faktum att du ska förmodligen spricka i de nedre regionerna och stå ut med våldsam smärta ( allt detta inför en partner som tvekar inför att bara behöva KLIPPA EN NAVELSTRÄNG och tycker att bara ´TANKEN på det verkar ÄCKLIGT!!!) och sen så kommer grädden på moset: Du har INGET befintligt sexliv what so ever. Hormonstint som man är så underlättar inte detta faktum till alla ovannänmda problem. Och jag saknar MÄNSKLIG KONTAKT. Så fruktansvärt mycket. Men jag SKA FÖRSTÅ. Jag ska bara snällt förstå min partner och ACCEPTERA allt som sker i och kring mig. Okej om sexet hamnar på hyllan med, men jag känner mej sååå fruktansvärt ensam nu. Saknar RIKTIGT MYS. INGENTING ÄR SOM FÖRR...
Framtiden fasar jag för att ens ägna en tanke åt... Med en partner som snarkar nu medans jag skriver (detta efter att ha förklarat för honom vad som är jobbigt för mej just nu, så somnar han. - VARFÖR? Jo för han har juh fått lov o supa tills hans stinker, han har juh fått snusa bästa han vill, han har fått lyssna på hög musik och roa sig med sina vänner.) och det faktum att inte ens ett lok kan väcka honom: Kul när ungen behöver matas mitt i natten???? Gissa vem som får ta den biten med.
- Ensam är det ord som beskriver mitt känslotillstånf bäst. Jag känner mej helt knäckt idag. Och uppgiven som bara den. Vad gör jag nu liksom... var plockar jag upp tråden om jag inte ens får lov att falla och någon plockar upp mej???
Don´t get me wrong, jag vill verkligen ha mitt barn - älskar det enormt redan nu.
Men när jag t.o.m. får ta itu med djurens busande hemma och plocka tollarna i bajslådan, städa frenetiskt innan hans päron kommer o.s.v. med ett leende på läpparna så får jag nog....
Är det faktum att från allra första starten av denna "resa" har det krävts mycket tålamod från min sida.. tålamod o hänsyn... Har sedan starten fått stanna upp o vänta in snällt o förstående...
Problemet är att när jag väl också vill lätta mitt hjärta... blir det enda svaret: Jag förstår. And that´s it.
Det är jag som får lägga ner MINA cigarretter.
Det är jag som får lägga ner supandet med vännerna. - redan här har jag förlot några av de självklara sakerna när jag är ute o roar mej med dem. Men sånt tåler juh en vänskap, självklart. Men det betyder inte att dt är mindre jobbigt för det.
Det bästa är ju att även det sista nöjet - som var att åtminstonde få hänga med ut o DANSA. Men även detta ska läggas på hyllan. Konstigt man blir fet under graviditet - FIKA är juh för FAEN det ENDA man har kvar.
Sedan så börjar sjäövförtroendet svaja och sedan dör ut HELT. Elaka kommentarer strör salt i såren... Bristningar gör inte saken bättre... Släng på knepiga hormoner så får dej att fundera på om du ens är värd något på denna jord...
För att inte glömma förlossningsrädsla - det faktum att du ska förmodligen spricka i de nedre regionerna och stå ut med våldsam smärta ( allt detta inför en partner som tvekar inför att bara behöva KLIPPA EN NAVELSTRÄNG och tycker att bara ´TANKEN på det verkar ÄCKLIGT!!!) och sen så kommer grädden på moset: Du har INGET befintligt sexliv what so ever. Hormonstint som man är så underlättar inte detta faktum till alla ovannänmda problem. Och jag saknar MÄNSKLIG KONTAKT. Så fruktansvärt mycket. Men jag SKA FÖRSTÅ. Jag ska bara snällt förstå min partner och ACCEPTERA allt som sker i och kring mig. Okej om sexet hamnar på hyllan med, men jag känner mej sååå fruktansvärt ensam nu. Saknar RIKTIGT MYS. INGENTING ÄR SOM FÖRR...
Framtiden fasar jag för att ens ägna en tanke åt... Med en partner som snarkar nu medans jag skriver (detta efter att ha förklarat för honom vad som är jobbigt för mej just nu, så somnar han. - VARFÖR? Jo för han har juh fått lov o supa tills hans stinker, han har juh fått snusa bästa han vill, han har fått lyssna på hög musik och roa sig med sina vänner.) och det faktum att inte ens ett lok kan väcka honom: Kul när ungen behöver matas mitt i natten???? Gissa vem som får ta den biten med.
- Ensam är det ord som beskriver mitt känslotillstånf bäst. Jag känner mej helt knäckt idag. Och uppgiven som bara den. Vad gör jag nu liksom... var plockar jag upp tråden om jag inte ens får lov att falla och någon plockar upp mej???
Don´t get me wrong, jag vill verkligen ha mitt barn - älskar det enormt redan nu.
Men när jag t.o.m. får ta itu med djurens busande hemma och plocka tollarna i bajslådan, städa frenetiskt innan hans päron kommer o.s.v. med ett leende på läpparna så får jag nog....
Kommentarer
Trackback
