blod är inte tjockare än vatten
Nej... tragiskt men sant i vissa fall så är INTE blod tjockare än vatten.
Hela historiens grund ligger i mitt förhållande till min barndom och framförallt till min mamma, klassiker eller vad?
Det kapitlet skall vi inte ens gå in på ikväll... är ledsen nog som det är.
Min bror. Han svek mig så som min mamma svek mig. Han satte den slutgiltiga stöten i mitt hjärta och tillit idag.
Han högg djupt. Han högg smärtsamt. Han högg i framtiden - han gjorde sitt sista och det ultimata misstaget som vilken människa som helst vet bättre att göra än att: attackera en mors barn.
Tog mina djupa andetag och lyckades... igen... att behärska mej hyfsat och inte få ett utbrott... Men jag kokade..
Jag satt och gapade av förvåning av vad han nyss yttrat... Ungefår som om ens närmsta syskon, som man delat ALLT elände och lycka med skulle ha en kniv bakom ryggen. Och när man minst anade det högg det djup i själen på en.
Man blir rent ställd... Intar inte ens en försvars-ställning till en början utan man bara gapar. Öppnar munnen och vill skrika ut sin förvåning, smärsta och svek! Men ingenting kommer ut. Absolut ingeting än förvirring står till förfogande i det ögonblicket.
Sedan backar man... skrämd... och man ler lite förstrött men vågar inte ens vända sig om i rädsla om att få ännu ett hugg i ryggen... som om det ens fanns något kvar att hugga med...
Man backar med sitt stela leende och försvinner... långt bort...
Vill ha den där ciggareten nu... vill ha den där stunden på balkongen nu... med jackan högt uppdragen om hakan o lite av öronen. Glöden. Röken. Andetaget. Utandingen och sedan den där djupdykningen i vad som hände varför o.s.v.
Gud nåde mej... eller dej kanske? Hur ska detta sluta... eller fortsätta? Ligger o funderar vidare och uppdaterar. Sov tungt mina vänner... Det behöver man ibland.
what?
vad är det som hänt? :-S det är bara att ringa om du vill snacka hope u know that!
för övrigt är du utmanad, läs mer på bloggen
(shit vlken överång jag fick not..)
