Ibland...

... så är T klantig... roligt klantig, sånt som man kan skratta bort och skaka på huvudet med ett flin på läpparna samtidigt.
Men ibland... så gör han en bara besviken...
Riktigt besviken.
Värst är när han lyckas med detta utan o fatta det själv.
Jag är långsint. Not a great combo.

Det tuffaste nu... det är inte att vara pissed off.. det värsta är att känna besvikelse.
Faktiskt.
Att känna sig försummad o betydelselös.
Vet att så inte inte är fallet o att T inte menar illa. Men känslan består. Och äter upp en innifrån.
Det är pissimississippi (oj jag stavade nog t.o.m. rätt!) om en vännina eller polare klantar till det så jäkligt, man är förbannad ett tag men sen borstar man bort det från från axeln... Men när T gör en sådär ledsen... Ja, det borstar man inte av sig lika lätt.
Hade man gjort det så hade man nog inte ens delat liv vid det här laget, för bristen på känslor hade fått det mesta o gå upp i rök.

Ja.. suck säger jag bara.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0