ojojoj...

Så har dagarna rullat förbi.. och jag sitter i den nya lyan... som en främling som snällt får anpassa sej...
Saknar Pärlan.
Haft enormt mycket o göra och flyttstressen har tagit ut sin rätt.
Har dock hunnit med att göra det mesta o det är jag stolt över.
Nu är det skolarbete som väntar... ish o tvi!
Ett par vänner till T o mej hittade en herrelös katt utanför vår lägenhet samma natt som vi flyttat in...
Tog in den... gav den mat o kikade efter ngn bricka...
Vännerna ville ha katten men hade ej egen lya förrän i juni.
Jag o T gick med på att ge det en chans o ha katten "Kroksvans" hos oss tills dess.
Detta gick ej. Den lilla - Snuttan blev nere o hängig. Ledsen liksom. Förståeling efter en förvirrande förlust för henne, flytt och nu nytt revir att försvara.
Kroksvans höll låda från fem på morgonen o framåt natten därpå och jag satte stopp... trodde jag-
Jag gjorde klart för mej att läget ej var hållbart och att vännerna fick hitta ett annat hem till Kroksvans.
De kom över o vi pratade om saken o vips skulle dem inte ha den om den varit jobbig... Whatta*?!
Man kan inte bara dumpa ett djur för den är jobbig! Jisses, den har ju bagage den med. Vår anledning var att vi redan hade ett djur, förlorat ett och väntar barn! sucka...
Hur som helst insåg de att det visst kostar pengar... No shit sherlock.. hrm..
Då backade dem ytterligare... Personligen vet jag nog vad/ vem som ligger bakom besluten...
Så gick ännu en natt för det var försent på dagen för att lämna in Kroksvans någonstans...
Höll låda igen runt sex på morgonen... Ingen sömn inatt heller...
Ringer om att vi måste få detta fixat.
Slutar med att vi åker i all hast runt åtta/nio på kvällen till djursjukhuset.
Där stod ultimaten: Om katten ej blev friskförklarad, d.v.s. hade några skador el dylikt skulle de ta emot henne. Om inte, om katten faktiskt var fullt frisk och ej var chipmärkt fick man snällt ta tillbaks den och ordna med resten själv...
Guess what. Friskförklarad. Bara att åka hem igen med henne...
What made my day - var då en av vännerna lipade inför tanken att vi skulle lämna Kroksvans, fast hon skulle ha den och sen inte ha den och sen ha den osv.
Det var astufft för mig att behöva gå nerför den där korridoren, se rum 10... bara dagar efter min allra närmsta väns avlivning...
Fy fan rent ut sagt!
Som jag sagt förr, och det är varken sista eller första gången jag säger det: Jag har inte tid för onödiga människor. Basta.

Nej hörni, over and out för min del.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0