the naked truth?

Jag har kommit på mig själv ha allt mindre tålamod.
kanske är det för att det alltjämt sker ngt negativt kring mig VARJE DAG som jag snällt måste pedagogiskt reda ut och att jag börjar bli less på att vara förstående o snäll.
Eller kanske är det helt enkelt som så att min bägare är överfylld sen länge tillbaks och att det faktiskt blir lite synd om stackarna omkring mig som får ta smällen när jag väl brister och skäller ut.

Kanske är det en blandning.
Kanske är jag bara mänslig.
Kanske är jag bara förvirrad över alla mina känslor gentemot allt och alla och det råder ett undangömt kaos inombords medans jag försöker hålla mig lagom sain genom allt som stormar kring mig.

Kanske räcker det nu?

Jag vet inte... ber nog bara alla omkring mig o i min närhet att ha TÅLAMOD med mig om jag skulle bryta ihop eller ännu värre - morra.
Ignorera detta då, krama om mig och låt det vara. Låt mig vara. Tror nog att jag behöver massor av egentid men får inte ett dyft av det.

Jag ursäktar mig till mig själv med det faktum att jag i dagens läge är ensamstående mamma till en aktiv unge, har en knepig f.d. sambo som gärna ställer till det medvetet eller omedvetet, jag oroar mig ständigt över hur jag uppfostrar min lillkille, jag har plugg som väntar, jobb som skall sökas, jag kvävs så fruktansvärt lätt vid minsta kärlek för då stramar halsen åt och munnen snörper ihop sig och jag blir alldeles torr i munnen och kallsvettig, jag är i ett ständigt ängsligt stadium... hur skall allt gå?
Kommer jag att klara av allt?
HUR ska jag klara av allt?
Kommer jag någonsin att repa mig eller kommer jag att bli en psychobitch som inte litar på ett endaste ord som kommer ur munnen på en man?
Kommer jag någonsin att finna ro?
Och kommer tårarna någonsin att sluta rinna?

Nej nu är jag klar.

Peace